vendelawendt

.

Mitt mående pendlar väldigt mycket upp och ner. Från bra, till dåligt, till väldigt bra och till väldigt väldigt dåligt. Detta är en del av mig och något jag levt med hela mitt liv. Vad som händer på insidan syns inte på utsidan och därför är det svårt att förstå vad andra går igenom.

Mina första veckor i Australien och Melbourne var otroligt bra. Nya kompisar, nya platser, nya händelser och aktiviteter. Alltid något på gång och jag hade så roligt. Men precis som alltid så kommer livet ikapp en, och för mig innebär det att må dåligt. Första veckorna i skolan går alltid bra, prata med nya personer och gå in i klassrum. Men sen kommer ångesten sig smygandes. Det värsta för mig med ångest är att det innebär total irrelevant rädsla och överdriven oro i proportioner som inte är relevant för den situationen. Att uppleva fysiska reaktioner i samband med ångest såsom hjärtklappning, svårt att andas, torr mun, bröstsmärtor, magsmärta, kvävningskänsla, andnöd eller att det sätter sig på sinnen såsom hörsel, tal och syn. Att det känns som det ringer i öronen, stammar och inte kan prata korrekt eller att man har dimma framför ögonen och inte kan uppleva världen med klarhet så som den är, att det istället känns som om något avskärmar en från att delta i den riktiga världen.  Att uppleva detta är relevant när man upplever ångest i samband med ett överfall, en olycka eller ifall man blir jagad. 

Det är dock inte normalt att känna det här i såpass vanliga situationer som att åka buss, gå till skolan, sitta på en föreläsning, delta i ett seminarium. Men det gör jag. 

Det har blivit en del av mig och något jag har fått lära mig att acceptera. Terapi har hjälp mig en hel del, hjälp mig med verktyg för att lätta ångesten. Men det har också lärt mig att det inte går att trolla bort, utan det är helt enkelt man ständigt måste jobba med. Vissa dagar är bra, vissa är extremt dåliga som sagt. 

På ett sätt var det värre när jag var yngre, när man tvingas in i detta inrutade liv som grundskola och gymnasium innebär. Det var svårt att hitta andrum då. Nu för tiden är det lättare för jag skapar mig mitt eget andrum. Vaknar jag en morgon och det känns som om någon står på mitt bröst och det är svårt att andas - ja då går jag helt enkelt inte till skolan. Det är inte värt det för mig. 

Det värsta med social fobi och ångest är att det etsar sig fast vid vissa tillfällen. För mig är det skola. Det var en så stor del av mitt liv under alla mina skolår så nu är det enkelt en lika vanliga del av skollivet som läxor och prov. På ett sätt är det lättare för mig att jobba, för jag har ingen ångest förknippad med jobb. Och det är skönt. Jag är tacksam för det eftersom att ha en tjänst på 85% i 1,5 år, alltså parallellt med mina tre första terminer på högskola har varit lite av en räddning. Ett ställe utan ångest där folk räknar med mig, jag har ansvar och även en plats att skylla på om ångesten smyger sig på. "Jag kan tyvärr inte delta i seminariet eftersom jag måste jobba, jag kompletterar skriftligt istället". 

Men jobb är heller inte helt ångestfritt. En så alldaglig grej som ett möte kan framkalla sån enorm ångest att jag inte vet var jag ska ta vägen. Då sätter den sig på mina sinnen igen. Svårt att prata, höra och se. Jag är inte längre en del av denna världen. Allt handlar om att överleva. 

Alltid en irrelevant känsla av rädsla. Att det handlar om mitt liv. Att få en fråga handlar om död. Så känns det inom mig.

Jag minns ett möte förra våren då vi skulle gå runt rummet och säga några meningar var. Jag stammade, svettades och hade hjärtklappning. Jag stammade fram en liten ynka mening, tittade ner i golvet och det kändes som om mitt hjärta skulle explodera. Efteråt kastade jag mig ur rummet, tog alla mina grejer och cyklade hem så fort jag kunde med tårarna rinnandes längs kinderna. Efteråt är det inte tanken på vad som hänt som är värst - utan varför är jag så onormal? Varför kan jag inte göra en så enkel sak som att prata? Säga min åsikt inför en grupp? 
Jag har massor av åsikter. Jag älskar att diskutera. Men det måste vara på mina villkor och absolut inte i grupp. Då låser det sig helt för mig...

Anledningen till att jag skriver detta är för att det har hänt igen. Jag har haft en väldigt väldigt dålig period. Det har kommit smygandes. Började med att det var jobbigt att sitta på ett seminarium här på mitt universitet i Melbourne, helt normalt. Det är jobbigt i Sverige också så det är klart att det är snäppet jobbigare här på ett nytt språk. Sen kommer föreläsningarna. Att ha folk bakom mig är jobbigt. Att ha folk bredvid mig är jobbigt. Att gå in i ett klassrum omringad av människor är jobbigt. Vilket gör att jag tillslut slutar gå. Och så fort jag går in i en dålig fas, då sprider det sig som pesten. Att träffa mina fina kompisar blir jobbigt. I alla fall om vi är fler än tre. Att vara 3-4 är okej, men fler - då jävlar är det jobbigt. Jag säger ingenting. Detta gör att jag distanserar mig mer och mer. Ställer in planer, svarar mer och mer sällan när mina kompisar skriver, skyller på mycket skolarbete, att jag börjar bli sjuk osv.

Efter flera veckor av bra till halvdåligt mående som successivt blir sämre och sämre så krashade jag helt i lördags. Vaknade och såg svart, hela världen var svart och varje tanke var svart. Inget positivt med någonting så långt ögat kunde nå. Svårt att andas, kändes som om någon stod på mig, såg inte mening i något alls. Låg i sängen hela dagen. Ignorerade min mobil och alla som hört av sig totalt. Gjorde ingenting, pratade inte med någon. Jag bara grät, tittade upp i taket, vände lite på mig i sängen, grät ännu mer. Åt inget, drack inget. Låg och svettades, darrade och försökte andas. Fick den ena olästa meddelandet efter det andra. Mina kompisar ringde. Men jag märkte ingenting. Tittade inte på min mobil på flera timmar. 

Jag har varit med om detta så många gånger förut. Och det enda jag försöker göra där och då är att ändra mina tankar. Försöka komma på något jag vill göra och något jag vill äta. Hade jag velat ha glass, då hade jag minsann gått och köpt glass. Minsta lilla för att komma på bättre tankar. Men nej, en sån dag vill jag absolut ingenting och kan inte se minsta lilla glädje i något alls. 

Livslusten försvinner. Kroppen känns avdomnad. Ingen tidsuppfattning. Ingen energi. Negativt tankemönster. Känner sig sårbar, hjälplös och som att det inte finns någon väg ur det och att man aldrig någonsin kommer ta sig ur det.

Bara ångest, rädsla och stress som blir till panik. 

Efter att ha kämpat med detta i år så har jag börjat bli bättre på att identifiera när det är på väg och vad som hjälper mig att hålla mig i schack. Att träna hjälper något enormt mycket och är en nyckel till att hålla mental ohälsa på avstånd. Men även att konstant göra något, ha små mål och även umgås med folk. Jag mår bra av allt som är visuellt. Som att ha en kalender och skriva ner allt i. Att göra listor över allt jag ska göra, köpa och planera för. Jag mår bra av att ha små saker i vardagen som alltid är densamma. Som ett träningspass eller bara en sån enkel sak som att ha en bringare med vatten i kylskåpet och ha en morgonrutin med att alltid dricka ett stort glas vatten och ta vitaminer på morgonen. Bara att göra något som jag vet är bra för mig. Att börja dagen så gör det lättare att fortsätta dagen på samma sätt - att göra små saker som är bra för mig.

Även om jag är en introvert personer som hämtar och laddar energi från att vara ensam så behöver jag även vara runt människor. Det hjälper mig också att må bra. Men när det väl gått såhär långt så går det bara inte. Det är lättare att stänga människor ute. 

"Jag finns här för dig"

"Hör av dig om det är något"

"Du vet att du kan prata med mig om allt"

Ja, jag vet. Men vad ska jag säga? Hur ska jag bara skicka ett sms sådär och förklara allt som pågår inom mig? Jag har inte hört av mig till en enda kompis här på 4 dagar. Jag har så många missade samtal... Så många sms... Men att stänga ute är lättare. Första dagarna är jag ett enda tomt skal med svart hål inom mig som suger ut allting från mig. Det är fysiskt omöjligt att göra någonting. Men sen när det sakta blir lite bättre och jag är mer medveten om omvärlden - hur ska jag göra då? Att bara gå tillbaka och träffa kompisar fungerar inte. Låtsas som ingenting? Som om allt är som vanligt? Men ingenting är som vanligt. Att träffa kompisar och höra de fråga hur det är fatt, om det är något de kan göra och se dem tycka synd om mig fungerar inte, jag klarar inte av det. Det gör bara allt ännu värre för det finns inget som de kan göra. De vet inte hur de ska reagera, och jag vet inte ens hur jag vill att de ska reagera och bete sig. Så det är lättare att ta det i min takt, jag hör bara av mig helt enkelt när jag är ute ur det. När jag kan le igen, när jag kan skratta igen. 

Men just nu går det inte. Jag har raderat mina appar med sociala medier, i alla fall de flesta. Facebook, messenger, snapchat, whatsapp. Jag vill inte se när alla skriver till mig. Det är bara jobbigt. 

Jag vet inte riktigt vad syftet var med att skriva detta. Kanske ett försök att lätta lite på alla känslor inom mig. För just nu är allt bara svart. Men det blir så väldigt ofta för mig. Det kommer försvinna. Men en del av det jobbiga är att jag vet att det kommer komma tillbaka. För det gör det alltid. Och detta är bara något jag måste acceptera. 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas