vendelawendt

Då var det plötsligt dags. Sju månader har sprungit förbi och IMORGON är det dags för mig att åka hem. Jag vet inte riktigt hur jag känner inför det, på ett sätt ska det bli skönt att komma HEM. Att packa upp, vara i min lägenhet, ha alla saker omkring mig och slippa tänka att "åh. den tröjan hade varit fin men just det, den är kvar hemma i Malmö". Haha, det händer ofta. Och att komma tillbaka till rutiner, plugga och äntligen kunna jobba och spara pengar igen. Senaste gången jag fick betalt var i Maj, och sen dess har jag rest en hel del. Så kontot är typ tomt men återigen är jag rik av upplevelser. 

Men att åka hem känns också så jävla tufft. Det absolut sista jag vill är att lämna Brad, men mitt visum är på väg att ta slut, jag har ett år att gå klart på universitet och jag äger även en lägenhet som jag måste betala för. Och han har sitt kontrakt med militären på något år till som håller honom kvar här. Jag vet inte hur många gånger jag har gråtit, känt mig helt hopplös, somnat i hans famn med tårar rinnande ner längs kinderna och även hur många nätter som helst där jag fått gå upp efter han somnat och suttit i köket mitt i natten och inte kunnat sluta gråta. Jag vill verkligen inte åka hem. Jag har panikkänslor i hela kroppen av att vara helt hjälplös, jag vet att det är det enda jag kan göra just nu men det känns så jävla jävla jävla tufft. Igår började jag packa ihop mina saker, och att se garderoben tömmas och resväskan fyllas fick mig att gråta igen. Och sen när han kom hem från jobb och även se hans ögon fylls av tårar när han går till garderoben för att byta om från sin uniform och ser att den är tom.

Imorgon går planet 06 och jag har bestämt mig för att vi säger hejdå när vi går och lägger oss ikväll, sen går jag upp 03, packar det sista och tar en taxi själv till flygplatsen. Jag klarar inte fler hejdå på flygplatser. Vi har redan sagt hejdå så många gånger på flygplatser i både Köpenhamn och Australien att jag inte klarar det igen. 

När vi först träffades i Perth för 2,5 år sedan och sa hejdå trodde vi att vi aldrig skulle se varandra igen. Men trots det gick det över ett helt år där vi pratade exakt varenda dag. Varje, varje, varje dag. Och efter ett år i Mars 2017 så sa han att trots distansen och att vi hade alla odds emot oss så var han tvungen att komma till Sverige för att se mig och säga att han älskade mig. Och allt har ju faktiskt gått som på räls sen dess. Det finns ingen annan som jag pratar med så mycket som honom, alltid den som jag skriver till först om något har hänt och den som jag känner mig allra tryggast med. Världens finaste människa, alltid så snäll och generös, världens lugnaste som inte kan höja rösten, behandlar alla med respekt, är sjukt duktig på att laga mat, gillar att städa lika mycket som jag (vi tar fram dammsugaren minst varannan dag), älskar att resa precis som jag och är så motiverad och kärleksfull. Många i min närhet säger att jag är bra på att ta tag i saker om jag verkligen vill, men i jämförelse med honom så ligger jag i lä. Allt om tjänstledighet, visum i Sverige, immigration etc vet jag p.g.a honom. Vi båda är rädda för att hamna i ett hamsterhjul i framtiden där varje dag ser exakt likadan ut och redan nu har vi säkert planerat minst 5 olika eventuella företag som hade kunnat styras online för att få mer frihet i vardagen haha. Vi båda älskar att jobba och att betala skatt, bidra till samhället etc men att samtidigt ha något på sidan om som är ens eget och kunna ta en paus då och då från det inrutade livet där man jobbar för någon annan hade varit helt perfekt. Och vi båda känner att det finns inget land där vi vill bo resten av våra liv, vi flyttar gärna fram och tillbaka med några års mellanrum mellan t.ex. Sverige och Australien. Tanken på att köpa ett hus och sedan bo där resten av mitt liv är inget liv för mig. Och det har jag sagt sedan jag var liten, ett Svensson Svensson-liv i ett hamsterhjul är inget som lockar mig tyvärr. 

Vi har i alla fall slutfört ansökan om hans tjänstledighet och det ser faktiskt ljust ut för honom att ta ledigt från jobbet med start nästa sommar för att flytta till Sverige tillfälligt. Dock får han max stanna ett år på ett tillfälligt turist- och arbetsvisum (Work and Holiday Visa, ett likadant som jag var på i Perth fast detta är för Australiensare och Kanadensare i Sverige). Men sen får han inte stanna längre, dock måste han ändå tillbaka och slutföra sin tjänstgöring i militären. Och vill han flytta till Sverige i framtiden så måste han befinna sig i Australien medan ansökan skickas in och jag måste ha heltidsjobb samt ett boende (förstahandskontrakt eller ägare) som är stort nog för två personer. Och processen är 18-24 månader och under den tiden får han inte sätta sin fot i Sverige... Så en väldigt lång process och man vet aldrig vad som händer när tiden går. Men han älskar att planera precis som jag och har redan gjort tabeller i Excel över sin ekonomi och hur mycket han måste spara för att ha råd med att betala sitt hus som han äger i Perth under tiden han befinner sig i Sverige på Work and holiday visa, ifall han inte skulle hinna få något jobb. 

Trots att vad som helst kan hända så har vi sagt att det är värt det så länge vi fortfarande pratar varje dag för att vi VILL, om vi fortfarande gör varandra såhär lyckliga trots att vi har 13.000 km emellan oss. De två saker som tydligen förstör flest förhållanden är semestrar samt distans, och det har vi klarat utmärkt hittills. 

Kommer sakna att vara i samma tidszon som honom, att höra honom säga "drikk vatten, det ar bra fur digg" varje gång han ska dricka vatten hahaha, hans försök till att uttala siffran sju (blir hull, eftersom de inte har sj-ljudet i engelskan) och när han slänger in andra svenska ord när han pratar såsom "tack", "varsagodd",  "lilla flicka". "mat god". Eller "mat bra" som det blir ibland när han glömmer att vi har olika ord för "good" i svenskan hahah. Ibland svarar han på "hur mår du" med "gott" eller "duktig".  I feel good, good job, good food, good in school. Att veta när good ska översättas till bra, gott eller duktig är minsann inte det lättaste för en utomstående. Han har i alla fall hittat en kurs i svenska för nybörjare som han kommer gå på Malmö Universitet nästa höst. Jag försöker lära honom så gott jag kan men jag är verkligen ingen lärare. 

Idag skulle jag ha tränat, men efter att ha kört honom till jobbet i morse så bröt jag ihop igen när jag kom hem. Jag har packat lite och mellan varven har jag slagit i väggar, skrikit och gråtit så tårarna har sprutat. Nu vill jag bara sitta på det där jävla planet så detta är över, hålet inom mig bara växer för jag vet att det närmar sig. Nu vill jag bara ha det överstökat så vi kan börja räkna ner dagarna till nästa sommar och hans tillfälliga flytt till Sverige. Han kommer eventuellt även till Sverige i December för att fira svensk jul (om han har tillräckligt med semesterdagar dvs). 

Nu ska jag försöka slita mig från datorn och fortsätta packa... Måste även till biblioteket och lämna tillbaka mina böcker samt till banken och säga upp mitt Australiensiska konto. Sen finns det en risk att jag river ut allt ur resväskan igen. Den här packningen kommer troligtvis ta timmar...

5 stater i Australien samt 13 länder tillsammans under 2,5 år. 

Australien (western australia, queensland, new south wales, victoria, australian capital territory). Sverige. Danmark. Island. England. Tyskland. Österrike. Italien. Schweiz. Lichtenstein. Polen. Frankrike. Indonesien. 

Perth, WA:

Island:

London:

Italien:

Polen:

Paris: 

Cairns, QLD:Magnetic Island, QLD:Sydney, NSW:Canberra, ACT:Moruya, NSW:

Melbourne, VIC: 

Bali, Indonesien:

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas