vendelawendt

ATT SÄGA HEJDÅ

Att flytta hit till Australien har verkligen varit en dröm som gått i uppfyllelse för mig. Det är det bästa jag någonsin gjort och ingenting i hela världen slår känslan av att komma till ett nytt land, en ny stad, helt själv och skapa sig ett nytt liv på andra sidan världen. Lära känna nya människor, få kompisar från hela världen och skapa nya band. Det är en helt annan vänskap än till de vännerna man har hemma i Sverige. Under hela ens liv och skolgång skapar man sig en identitet och alla kompisar vet vart man har varandra. Man känner varandra utan och innan, vet vad man gått igenom, hur man vuxit upp och vad man tagit sig igenom under sitt liv för att komma dit man är idag.

När man flyttar utomlands och allt är nytt, så spelar allt annat inget roll. All historia är bara historia, och alla nya människor man lär känna gör man som den personen man är där och då. Man skapar en vänskap utifrån ett blankt blad där man inte vet något om varandra. Man har levt så olika liv i olika länder på helt olika sidor av världen med helt olika bakgrunder. Ens vänskap består bara av där och då, skapar nya minnen tillsammans och lever i nuet. Det är faktiskt ganska häftigt och inte alls något jag upplevt förut. 

Men att säga hejdå till en person som man lärt känna i ett annat land och som själv kommer från ett helt annat land än sig själv är inte lätt. För man vet inte när, eller om, man någonsin kommer träffas igen. Förr eller senare måste allihop återgå till sitt eget liv.

Imorgonbitti klockan 10.00 här i Australien sätter sig Keiana på ett flyg som ska ta henne tillbaka till Kanada. Hon var den första personen jag lärde känna här i Australien, och under de senaste fyra månaderna har vi träffats regelbundet varje vecka. Playdates med barnen, middagar på restaurang, utgångar, förfester, utflykter, roadtrips, myskvällar, förfester osv. Och nu ska hon åka tillbaka för att fortsätta sitt andra år på universitet, medan jag ska vara kvar här i ytterligare tio månader.

Jag och Jade åkte över till henne nu på kvällen och stannade några timmar. Snackade om allt möjligt i några timmar tillsammans med henne och hennes värdfamilj. Det var verkligen en riktigt konstig känsla när vi sa hejdå. Man var inte helt förkrossad som när man sa hejdå till ens vänner i Sverige, men samtidigt så vet man att man kommer ses igen. Det vet ju inte vi tre, vi kanske aldrig mer ses igen. Jag kommer från Sverige, Keiana från Kanada och Jade från England. Tre tjejer med tre heeelt olika bakgrunder och uppväxter. Olika skolsystem, språk (i alla fall för mig), olika syn på världen, olika strukturer i länderna  osv. Vi stod alla tre med en klump i magen, tre vänner som inte känt varandra så länge men ändå kommit nära varandra och nu säger hejdå utan att veta om vi någonsin kommer ses igen. Riktigt jobbigt. Men det är väl lite det som är charmen med en sånhär upplevelse, att flytta utomlands och lära känna nya kompisar. Att folk kommer och går hela tiden. Ska bli så himla spännande att se vilka av de här jag träffat hittills som jag kommer hålla kontakten med resten av mitt liv.

Keiana funderar på att åka till England som au pair nästa år på hennes nästa sommarlov. Vilket betyder att hon då kommer befinna sig i Jades hemland och i Europa, inte alls långt från Sverige. Vi har sagt att vi ska hålla kontakten på facebook, instagram, snapchat osv. Försöka uppdatera varandra om vad som händer i varandas liv. Och kommer Keiana verkligen till England nästa år så är både hon och Jade sugna på att komma till Sverige, och jag kommer mer än gärna till England också. Så fast vi sagt hejdå så är det förhoppningsvis bara hejdå på obestämd tid, inte föralltid. 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas