vendelawendt

Då var det plötsligt dags. Sju månader har sprungit förbi och IMORGON är det dags för mig att åka hem. Jag vet inte riktigt hur jag känner inför det, på ett sätt ska det bli skönt att komma HEM. Att packa upp, vara i min lägenhet, ha alla saker omkring mig och slippa tänka att "åh. den tröjan hade varit fin men just det, den är kvar hemma i Malmö". Haha, det händer ofta. Och att komma tillbaka till rutiner, plugga och äntligen kunna jobba och spara pengar igen. Senaste gången jag fick betalt var i Maj, och sen dess har jag rest en hel del. Så kontot är typ tomt men återigen är jag rik av upplevelser. 

Men att åka hem känns också så jävla tufft. Det absolut sista jag vill är att lämna Brad, men mitt visum är på väg att ta slut, jag har ett år att gå klart på universitet och jag äger även en lägenhet som jag måste betala för. Och han har sitt kontrakt med militären på något år till som håller honom kvar här. Jag vet inte hur många gånger jag har gråtit, känt mig helt hopplös, somnat i hans famn med tårar rinnande ner längs kinderna och även hur många nätter som helst där jag fått gå upp efter han somnat och suttit i köket mitt i natten och inte kunnat sluta gråta. Jag vill verkligen inte åka hem. Jag har panikkänslor i hela kroppen av att vara helt hjälplös, jag vet att det är det enda jag kan göra just nu men det känns så jävla jävla jävla tufft. Igår började jag packa ihop mina saker, och att se garderoben tömmas och resväskan fyllas fick mig att gråta igen. Och sen när han kom hem från jobb och även se hans ögon fylls av tårar när han går till garderoben för att byta om från sin uniform och ser att den är tom.

Imorgon går planet 06 och jag har bestämt mig för att vi säger hejdå när vi går och lägger oss ikväll, sen går jag upp 03, packar det sista och tar en taxi själv till flygplatsen. Jag klarar inte fler hejdå på flygplatser. Vi har redan sagt hejdå så många gånger på flygplatser i både Köpenhamn och Australien att jag inte klarar det igen. 

När vi först träffades i Perth för 2,5 år sedan och sa hejdå trodde vi att vi aldrig skulle se varandra igen. Men trots det gick det över ett helt år där vi pratade exakt varenda dag. Varje, varje, varje dag. Och efter ett år i Mars 2017 så sa han att trots distansen och att vi hade alla odds emot oss så var han tvungen att komma till Sverige för att se mig och säga att han älskade mig. Och allt har ju faktiskt gått som på räls sen dess. Det finns ingen annan som jag pratar med så mycket som honom, alltid den som jag skriver till först om något har hänt och den som jag känner mig allra tryggast med. Världens finaste människa, alltid så snäll och generös, världens lugnaste som inte kan höja rösten, behandlar alla med respekt, är sjukt duktig på att laga mat, gillar att städa lika mycket som jag (vi tar fram dammsugaren minst varannan dag), älskar att resa precis som jag och är så motiverad och kärleksfull. Många i min närhet säger att jag är bra på att ta tag i saker om jag verkligen vill, men i jämförelse med honom så ligger jag i lä. Allt om tjänstledighet, visum i Sverige, immigration etc vet jag p.g.a honom. Vi båda är rädda för att hamna i ett hamsterhjul i framtiden där varje dag ser exakt likadan ut och redan nu har vi säkert planerat minst 5 olika eventuella företag som hade kunnat styras online för att få mer frihet i vardagen haha. Vi båda älskar att jobba och att betala skatt, bidra till samhället etc men att samtidigt ha något på sidan om som är ens eget och kunna ta en paus då och då från det inrutade livet där man jobbar för någon annan hade varit helt perfekt. Och vi båda känner att det finns inget land där vi vill bo resten av våra liv, vi flyttar gärna fram och tillbaka med några års mellanrum mellan t.ex. Sverige och Australien. Tanken på att köpa ett hus och sedan bo där resten av mitt liv är inget liv för mig. Och det har jag sagt sedan jag var liten, ett Svensson Svensson-liv i ett hamsterhjul är inget som lockar mig tyvärr. 

Vi har i alla fall slutfört ansökan om hans tjänstledighet och det ser faktiskt ljust ut för honom att ta ledigt från jobbet med start nästa sommar för att flytta till Sverige tillfälligt. Dock får han max stanna ett år på ett tillfälligt turist- och arbetsvisum (Work and Holiday Visa, ett likadant som jag var på i Perth fast detta är för Australiensare och Kanadensare i Sverige). Men sen får han inte stanna längre, dock måste han ändå tillbaka och slutföra sin tjänstgöring i militären. Och vill han flytta till Sverige i framtiden så måste han befinna sig i Australien medan ansökan skickas in och jag måste ha heltidsjobb samt ett boende (förstahandskontrakt eller ägare) som är stort nog för två personer. Och processen är 18-24 månader och under den tiden får han inte sätta sin fot i Sverige... Så en väldigt lång process och man vet aldrig vad som händer när tiden går. Men han älskar att planera precis som jag och har redan gjort tabeller i Excel över sin ekonomi och hur mycket han måste spara för att ha råd med att betala sitt hus som han äger i Perth under tiden han befinner sig i Sverige på Work and holiday visa, ifall han inte skulle hinna få något jobb. 

Trots att vad som helst kan hända så har vi sagt att det är värt det så länge vi fortfarande pratar varje dag för att vi VILL, om vi fortfarande gör varandra såhär lyckliga trots att vi har 13.000 km emellan oss. De två saker som tydligen förstör flest förhållanden är semestrar samt distans, och det har vi klarat utmärkt hittills. 

Kommer sakna att vara i samma tidszon som honom, att höra honom säga "drikk vatten, det ar bra fur digg" varje gång han ska dricka vatten hahaha, hans försök till att uttala siffran sju (blir hull, eftersom de inte har sj-ljudet i engelskan) och när han slänger in andra svenska ord när han pratar såsom "tack", "varsagodd",  "lilla flicka". "mat god". Eller "mat bra" som det blir ibland när han glömmer att vi har olika ord för "good" i svenskan hahah. Ibland svarar han på "hur mår du" med "gott" eller "duktig".  I feel good, good job, good food, good in school. Att veta när good ska översättas till bra, gott eller duktig är minsann inte det lättaste för en utomstående. Han har i alla fall hittat en kurs i svenska för nybörjare som han kommer gå på Malmö Universitet nästa höst. Jag försöker lära honom så gott jag kan men jag är verkligen ingen lärare. 

Idag skulle jag ha tränat, men efter att ha kört honom till jobbet i morse så bröt jag ihop igen när jag kom hem. Jag har packat lite och mellan varven har jag slagit i väggar, skrikit och gråtit så tårarna har sprutat. Nu vill jag bara sitta på det där jävla planet så detta är över, hålet inom mig bara växer för jag vet att det närmar sig. Nu vill jag bara ha det överstökat så vi kan börja räkna ner dagarna till nästa sommar och hans tillfälliga flytt till Sverige. Han kommer eventuellt även till Sverige i December för att fira svensk jul (om han har tillräckligt med semesterdagar dvs). 

Nu ska jag försöka slita mig från datorn och fortsätta packa... Måste även till biblioteket och lämna tillbaka mina böcker samt till banken och säga upp mitt Australiensiska konto. Sen finns det en risk att jag river ut allt ur resväskan igen. Den här packningen kommer troligtvis ta timmar...

5 stater i Australien samt 13 länder tillsammans under 2,5 år. 

Australien (western australia, queensland, new south wales, victoria, australian capital territory). Sverige. Danmark. Island. England. Tyskland. Österrike. Italien. Schweiz. Lichtenstein. Polen. Frankrike. Indonesien. 

Perth, WA:

Island:

London:

Italien:

Polen:

Paris: 

Cairns, QLD:Magnetic Island, QLD:Sydney, NSW:Canberra, ACT:Moruya, NSW:

Melbourne, VIC: 

Bali, Indonesien:

CAIRNS

Nu har vi varit tillbaka i Cairns i en hel månad. Kan inte förstå att fyra veckor redan har gått och att jag har varit i Australien i sju månader. 

Precis som när jag var här och hälsade på i Januari och Februari så har Brad jobbat på dagarna, sen sist har han även börjat spela fotboll så varje tisdag och torsdag har det varit fotbollsträning och sen match på helgerna. Jag har nog aldrig kollat såhär mycket på fotboll i hela mitt liv förut haha. Men förutom all fotboll har vi även varit på en massa utflykter till olika stränder, vattenfall och även flera vandringsleder. Jag skaffade gymkort och bibliotekskort den här gången och har lyckats hålla mig sysselsatt om dagarna väldigt bra. 

Gymmet:

Fotboll:Vi har lagat massa god mat:

Carins Esplanade:Josephine falls:Kvällspromenad längs havet:Middag på Boatshed:Fikat:Picknick i Palm Cove:Jag har fått solblekt hår:Massa dagar vid poolen, tänk om min innergård i Malmö såg likadan ut:Utsikt över Cairns i solnedgången:Har läst massa böcker:En kompis som jag lärde känna i Melbourne kom och hälsade på i några dagar. Passade på att dra på en tur ut i regnskogen och se alla kända vattenfall runt Cairns. Åt scones på Lake Barrine Tea house, tog ett dopp i Lake Eacham och vidare mot vattenfallen Millaa Millaa, Elinjaa och Zillie:En kväll på en restaurang vid hamnen i Trinity Beach:Cairns nattmarknad:Kaffe på Wharf One nere vid havet:En dag på Stora Barriärrevet:

SEMINYAK

Efter några dagar i Ubud var det dags att åka vidare mot Seminyak som var vår sista destination. Alltid när vi reser så vill jag boka det absolut billigaste vi kan hitta, eftersom jag är student och endast jobbar extra men ändå vill prioritera att resa så bryr jag mig verkligen inte om standarden. Brad är tvärtom eftersom han jobbat heltid åt australiensiska flottan i flera år och när han väl har semester så vill han ha det riktigt skönt, fina hotell och helst massa lyx. Så vi får alltid kompromissa och ta något mittemellan, just den här resan dock så ville jag verkligen bo billigt eftersom jag ändå rest runt såpass mycket i Australien och kom direkt från Vietnam. Så Brads kompromiss var att jag fick välja alla hotell och en budget som passade mig mot att han fick bestämma de sista nätterna och jag fick absolut inte veta vart vi skulle bo. Och så blev det, dock betalade han för alla hotell ändå men standarden på de alla de första var lite lägre och jag hade prioriterat priset trots att man ändå får rätt mycket för pengarna i Bali. Men sista nätterna hade han tänkt överraska mig med en privat villa med privat pool, bubbelpool etc. Blev så chockad när vi kom fram och det stod en massa butlers överallt som gav oss en välkomstdrink och visade oss till denna enormt vackra villa. SÅ FINT! WOW. Vi fick roomservice, varje morgon knackade de på utanför och kom sedan in med en hel frukostvagn och dukade upp allt åt oss. Donuts, ägg, bacon, massa frukt, bullar, pålägg etc. De gjorde även kaffe och te åt oss på plats. Allt blev serverat och vi lämnade knappt villan. Beställde in ceasarsallad till lunch och en kväll beställde vi in desert. De fixade även så vi fick massage på våra solbäddar vid poolen. Otroligt lyxigt och perfekt avslut på vår Bali-resa! 

En av kvällarna mötte vi upp Elena och Clara som också var i Seminyak. Det var Claras födelsedag så vi möttes upp på en mysig restaurang vid stranden och åt middag samt drack drinkar. 

Vår sista dag skulle vi flyga ut runt 01, men oftast måste man checka ut runt 12 vilket alltså är 13 timmar innan planet skulle lyfta. Så vi hade bokat ett hotell för den natten med och passade på att bada vid poolen, gå runt i Seminyak, Brad gick på fiskspa (jag kunde ej pga mitt ben) och jag fick mina naglar fixade. Vi gick även på ett ansiktsbehandling på kvällen och var utvilade och fräscha vid 21.30 då vi checkade ut för att åka till flygplatsen. Det var enormt mycket folk där och vi stod i sådana enorma köer att vi undrade om vi ens skulle hinna med flyget. Men efter några timmars köande var vi framme vid vår gate bara för att få reda på att det var försenat, så satt ner på golvet och väntade i två timmar. Och efter två timmar får vi höra att det är 14 timmar försenat... Så alla vi som skulle med planet fick lämna flygplatsen igen, hämtade upp våra väskor och vänta på bussar som skulle ta oss till ett hotell. Kom dit vid 04 och vid 07 fick vi ett samtal om att vi kunde komma på frukost vid 10 och sen gick bussen tillbaka vid 12. Och dagen efter fick vi åka tillbaka och vid 15 gick planet. Så trots enorm trötthet och massa väntande gick det ändå väldigt smidigt. Direkt till ett hotell med gratis mat, gratis frukost och gratis transfer tillbaka dagen efter. Vi tyckte bara så synd om alla familjer med barn, bebisar och barnvagnar.

Det var i alla fall vår resa till Bali. Nu är vi tillbaka i Cairns i Brads lägenhet och han är tillbaka på jobb. Jag spenderar mina dagar antingen på gymmet, vid poolen på Brads lägenhetsområde eller på biblioteket. Vi håller på med massa papper från hans jobb om att ansöka om tjänstledighet för honom till nästa sommar och 6-12 månader framåt så han kan flytta til Sverige. Jäävligt svårt är det. Men vi hoppas på det bästa. 

UBUD

Vi bodde på ett jättemysigt hotell väldigt centralt i Ubud. Hade gångavstånd till allt och dessutom hade vi utsikt över några risfält från vår balkong. Precis som Sa Pa i norra Vietnam, så är Ubud känt på Bali för sina risfält. Dock en liten miniatyr om man jämför med Sa Pa. Vi åkte även på en dagsutflykt där vi fick besöka tre olika tempel, en kaffeodling samt det kändaste risfältsområdet Tenglagang. Och det var först andra dagen i Ubud som svullnaden i min lade sig samt smärtan inte var lika extrem. Det kändes inte längre som om det brann och jag behövde inte stanna flera gånger från sängen till toaletten för det gjorde så ont att jag knappt kunde gå. Skönt att nu kunna röra på mig och inte längre hoppa fram. Just vid risfälten var det en väldigt lång promenad, något jag aldrig hade klarat av bara två dagar tidigare. Så det var skönt. 

Vi fick även svinga fram i ett litet fågelbo precis vid risfälten. Vi trodde vi skulle svinga hur långt som helst men en äldre man som jobbade där puttade oss och vi rörde totalt på oss ca 2 meter, så det var inte lika häftigt som vi väntade oss haha. 

UBUD MONKEY FOREST

Efter vår bökiga resa via Gili T, Lombok och Panang Bai kom vi äntligen fram till Ubud. Vår första dag besökte vi the Monkey Forest i Ubud, vilket var helt fantastiskt. Jag hade föreställt mig att stället var mycket mycket mindre, men det här var en hel park där aporna fick gå omkring helt fritt och de får till och med lämna parken. Så fint ställe. Och aporna hoppade omkring i träden, stal majskolvar från personalens matvagnar och sprang längs broarna samt hoppade på människors huvud ibland. 

GILI T - LPMBOK - PADANG BAI

Efter några dagar på Gili T var det dags att åka vidare mot fastlandet Bali. Dagen innan när vi åt middag med Clara och Elena så sa de dock att de inte fått boka färja till Nusa Penida för säkerhetsrisk pga vädret. Och när vi kom hem den kvällen hade vi själv fått ett mail från företaget där vi bokat färjan med där det stod att snabba båtar inte kunde köra pga höga vågor, men att vi kunde åka en alternativ båtresa med en saktare båt. Vi accepterade resan, men när vi kom till terminalen morgonen efter får vi veta att denna resa ska ta 7 timmar... Först båt till den närmaste ön Lombok, bara att komma på den båten var kaos och vi fick själva ta oss ombord båtarna i höga vågor med våra väskor. Perfekt när jag knappt ens kunde gå. Dessutom var det inte alls organiserat och man hörde knappt vilken båt som skulle var. Vi gick på en båt men fick sedan instruktioner om att alla måste gå av för den båten skulle nu åka till en annan destination istället. Efter mycket om och men kom vi på båten och åkte mot en annan ö som är Balis grannö (mer fastland om man jämför storleken på Bali och Lombok med mini-öarna som Nusa Penida, Lembongan och Gili öarna). Båtturen tog ca en timme och sen skulle vi tydligen åka buss i 2,5 timme, vilket vi inte blivit informerade om. När vi väl kom dit blev vi avsläppta och personalen försvann. På den nya terminalen vi kommit till var det också kaos och hundratals turister. Klockan var runt ett på eftermiddagen och plötlisgt skriker en personal att en färja är på väg och alla turister går ner mot hamnen. Efter ca 5 minuter skriker de att färjan är full och då bryter helvetet ut. Turister har varit där i över 6 timmar och detta är den första färjan för dagen. Personalen kan heller inte svara när nästa färja kommer och det blir panik. Otroligt frustrerande att redan ha spenderat över 4 timmar på båt, buss och väntande när vi egentligen skulle åka direkt från Gili T till Padang Bai på 1,5 timme. Den här färjan åker dock aldrig och folk blir väntande i kö. Det finns tre ställen där färjor kan lägga till och det finns NOLL information om varifrån och när nästa färja ska gå. Vi alla står i gassande sol och får vänta i FYRA timmar. Folk hoppar över stängsel, bråkar med varandra, skriker personal och vill få svar. Vissa säger att det ska gå en färja klockan 18 ikväll, vissa säger nästa färja är imorgonbitti. Ibland kommer en färja och folks springer dit, men de fraktar endast varor och bilar, inte turister. Total kaos och där är massvis av familjer med små barn. Fyfan vilken mardröm. Efter över 4 timmar kommer plötsligt en färja och som tur var var den vid den Gate där jag och Brad stod i kö. Vi får dock höra att endast 250 kommer släppas på och vi är över 1000 turister på terminalen... Folk springer från de två andra gaterna och försöker tränga sig på. Men vi har några bakom oss i kön som vägrar låta andra före, som tycker att alla ska hålla sig till kösystemet. Barnfamiljer släpps på som tur är men sen är det bara först på. Eftersom vi hade tur att stå såpass långt fram i kön eftersom vi hade valt att stanna på samma ställe och inte springa fram och tillbaka som de flesta andra så fort en ny båt la till, ibland lönar det sig att ha is i magen och stanna på samma ställe istället för att tränga sig. Runt 18 kom vi på färjan, men det dröjde ytterligare en timme innan vi ens lämnade hamnen. Små sm träbänkar att sitta på och över fyra timmar till Padang Bai på Bali. Vi kom fram runt 23 till Padang Bai och fick sen ta en taxi i ytterligare en timme till Ubud dit vi skulle. Vad som skulle ha varit 1,5 timme blev över 14 timmar. Vi var så trötta men försökte verkligen hålla humöret uppe. Jag och Brad sa flera gånger att det kunde ha varit SÅ mycket värre - tänk om vi haft ett flyg samma kväll, tänk om det varit ännu fler turister och trängsel i den värmen, det hade varit helt fruktasnvärt. Eller tänk om färjan inte alls hade kommit. Så trots att det var en mardrömsdag så kunde det ha varit hundra gånger värre. Tänk bara på alla familjer med små bebisar och småbarn...

Och nu, två veckor att vi lämnade Lombok, inträffade det ett jordskalv förra veckan med 17 döda. Och för nån dag sen var det ytterligare ett jordskalv med 90 döda. Så otroligt hemskt. Så vi har absolut inget att klaga över nu i efterhand!

GILI TRAWANGAN

Efter ett dygn på Nusa Lembongan åkte vi vidare med färjan mot ön Gili Trawangan. Tog någon timme och jag haltade på av och på båten så gott jag kunde med mitt ben. Checkade in i en mysig bungalow som hade 15 trappsteg upp till stugan, kämpade upp och ner varje dag eftersom jag knappt kunde böja mitt knä. Benet var inte längre öppna köttsår utan hade börjat läka lite och gjorde så fruktansvärt ont, pga värmen och att jag heller inte haft tid att vila så var det även alldeles rött och kändes irriterat. Så vi gick till ett apotek och köpte bakteriedödande salva samt antibiotika och plåster. Såret mitt på foten var ganska djupt och jag kunde absolut inte ha några heltäckande skor för det skavde emot, och mina öppna sandaler fick jag knappt på eftersom vänsterfoten var så svullen. Fick därför köpa flipflops och ville ha plåster att sätta på såret när vi var ute och gick så  jag inte skulle få den smutsiga sanden in i såret. Dock fortsatte foten att svullna och det dunkade i hela benet och kändes som om det brann. Efter en dag gick jag tillbaka till apoteket och visade min uppsvullna fot och blev då rekommenderad anti-inflammatoriska tabletter. Efter tre dagar på den kuren samt antibiotika la sig äntligen svullnaden och den värsta smärtan. Vart vi än gick så kollade folk förskräckt på mitt ben, båda lokalbefolkningen samt turister. Antar att det är allas värsta skräck att skada sig utomlands så alla blir lite skrämda när de ser att en annan turist skadat sig. Men alla var så gulliga och gav råd, försökte hjälpa till, erbjöd sig att hjälpa Brad med våra väskor eftersom jag inte kunde bära ett skit. Hotellpersonalen gav mig is mot svullnaden varje dag etc. 

Vi hade planer på att åka och snorkla, åka till grannöarna Gili Meno och Gili Air samt åka paragliding och jag ville även dyka. Men inget gick att göra på grund av mitt ben. Men vi fick några härliga dagar med sol istället, åt massa god mat och mötte även upp två av mina spanska kompisar från Melbourne som också var där. 

NUSA LEMBONGAN

Efter vår dag på Nusa Penida med vår chaufför var det dags att samma eftermiddag ta färjan till Nusa Lembongan. Min ben värkte och varade och fick bli buren från stranden till båten. Kände mig som ett litet barn. Vi fick i alla fall se the Yellow Bridge och checkade in på vårt boende på Lembongan och bodde i en jättefin bungalow. Tog ett kvällsdopp i poolen och tog det lugnt på vår lilla veranda. Åt en jättegod middag på kvällen och morgonen efter fick vi se soluppgången. 

BALI - NUSA PENIDA

Hej på er! Bloggen glömdes helt bort på Bali, dels för vi hade fullt upp varje dag och dels för att inget internet var tillräckligt snabbt för att ladda upp bilder. Men nu är vi tillbaka i Cairns i Australien och jag har huuur mycket bilder som helst att visa från Bali.

Den 13 Juli lämnade jag alltså Ha Noi i Vietnam och flög mot Kuala Lumpur i Malaysia där jag mellanlandade i två timmar innan jag åkte vidare mot Bali. Där mötte jag upp Brad och vi båda landade runt 01 mitt i natten. Tog direkt en taxi till Sanur, men hade en väldigt otrevlig chaufför som dessutom släppte av oss på fel ställe. Så vi vandrade runt mitt i natten med våra resväskor och försökte hitta rätt. Det gjorde vi till slut, och dagen efter när vi vaknade så var det lördag och vi käkade frukostbuffé innan det var dags att checka ut och ta oss ner till färjeterminalen. Klockan 13.00 hade vi bokat en färja för att åka ut mot vår första destination: NUSA PENIDA. En ö som vi båda jättegärna ville till eftersom vi sett helt fantastiska bilder därifrån. Ön var inte mycket att hurra för, små vägar och väldigt låg standarad på hus och hotell överlag. Inga resturanger, butiker, shopping eller turistgata att strosa omkring på. Men det var vi beredda på och bodde på ett litet hotell med egen restaurang. Maten där var så otroligt bilig och visade sig även vara helt fantastisk. Så det blev förrätt, huvudrätt och efterrätt varje dag på Nusa Penida. 

Vår första hela dag på ön ville vi ta vara på dagen och åka tidigt för att hinna se alla fantastiska platser vi hört talas om. Vi hade diskuterat redan när vi bokade Bali hur vi skulle ta oss runt. Eftersom vi båda är ganska försiktiga av oss och inte tycker om att ta några risker så hade vi googlat och sett att just Nusa Penida finns det knappt någon trafik på, en liten ö med små vägar och inga bilar., endast några taxis. Helt perfekt tänkte vi - är det något ställe vi ska hyra moped på under vår resa så är det ju helt klart Nusa Penida. Sagt och gjort, vi hyrde en moped från vårt hotell för 50kr för en hel dag och gav oss av. Vi märkte dock fort att det finns en anledning till att det knappt är någon trafik på ön - vägarna är nämligen HEMSKA. Så smala, nära branta kanter, extremt branta, fyllda av gropar så man skumpar fram och dessutom ett lager sand och grus ovanpå så man slirar omring utan att få grepp. Och ja, redan på väg till vår första destination stötte vi på en exremt brant backe med massa hål i, Brad körde jätteförsiktigt men vi fick sladd i grusen och mopeden föll på sidan. Eftersom Brad körde och alltså hade plats för sina ben framför sig kunde han enkelt vända sig och ställa sig upp i fallet, men fick sån fart att han inte kunde stoppa benen utan sprang nerför hela backen. Men klarade sig utan minsta skråma. Jag däremot satt där bak och hade mina ben på vars en sida om mopeden, vilket gjorde att jag inte kunde slänga över benet och ställa mig upp i fallet och gled därför med mopeden nerför backen på den extremt skrovliga ytan med massa grus och sand. Det var alltså ett väldigt lugnt fall, men jag hade bara otur att få hela vänstersidan uppskrapad från fot, ben, höft och rumpa. Var i chock efter fallet och efter att ha glidit ner i backen och såg allt blod sippra ut ur mitt ben att det inte ens gjorde ont. Men somt tur var hade vi massa vatten med oss och vi kunde tvätta av den värsta smutsen. Vi var så nära platsen vi skulle till så vi fortsatte dit till fots. Och massa lokalinvånare var snälla och erbjöd mig att göra rent såret på en gång. Fyyyyfan vad smärtan kom då. Blev ompysslad hur länge som helst och varje gång de tvättade med någon stark medicin så ville jag skrika rakt ut. 

Vi skulle besöka ett vattenfall men för att ta sig ner dit var det ett par hundra branta trappsteg att ta sig nedför. Helt omöjligt med mitt ben som börjat värka. Så vi gick endast ned en liten bit för att se den fina utsikten, och sen vände vi om för att åka tillbaka och rengöra mitt sår ordentligt.

Duschade av hela benet och såret hur många gånger som helst och de hade även små kit med tandborstar på hotellet så jag tog en ren och borstade hela såret för att få bort all sand. Nere på foten hade jag fått ett ganska djupt sår och Brad fick sitta med en liten metallfil som vi desinfekterat och försöka gräva ut små stenar så såret blev helt rent. Satt med hela knogen i munnen. Jag hade även handsprit med mig och dum som jag var tog jag en masa på handen och satte handen rakt på såret - ögonen tårades på två minuter och jag skrek rakt ut. Gjorde så fruuuuktansvärt ont. Efter det låg jag och grät medan Brad försiktigt duttade med en bomullstuss över hela såret. Ville verkligen inte åka till sjukhuset trots att alla rekommendationer när jag googlade sa att det var viktigt för att vara säker på att få ett rent sår. Men jag tycker ändå att vi gjorde att bra jobb själva och jag kände mig inte bekväm med att besöka ett sjukhus på den lilla ön. På kvällen passade vi i alla fall på att äta massa god mat igen. Det får en ALLTID att må bättre.

Den natten kom värken, och jag sov nog sammanlagt en timme. Kunde inte ligga på min vänstra sida alls och att lyfta benet var omöjligt. Var tvungen att lyfta med mina händer för att ens kunna flytta benet. På morgonen gick det inte att böja benet utan jag gick som om jag hade ett träben. Det kändes som hela benet brann och jag behövde hjälp med att gå. Men envis som jag är visste jag att det var vår tredje och sista dag på ön och jag hade inte fått se alla ställen som fanns att se. Så vi bokade en chaufför för dagen som körde runt oss. Vi fick se: 
Kelingking Beach

Ett tempel

Angels BillabongBroken Beach

Vår fina chaufför som var SÅ snäll och väntade tålmodigt på mig medan de andra gjorde en vandring ner till en strand, höll min väska och gav mig en "tongkat" som det heter på indonesiska - nämligen en vandringsstav för att hjälpa mig gå. Helt enkelt en käpp som vi hade sagt på svenska haha. Sådär, det var uppdateringen om våra första dagar på Bali. Hoppas att nästa inlägg kan komma upp snart. Vi har nämligen inte internet i Brads lägenhet utan får använda våra mobiler. Just nu sitter jag på biblioteket i Cairns och har precis skaffat ett lånekort och lånat några böcker. Passade på att ta med min dator och minneskortet till kameran så jag kunde ladda upp några bilder. Idag är det torsdag och jag var på bodypump imorse. Ikväll har Brad fotbollsträning så jag velar mellan att gå tillbaka till gymmet för ett kvällspass eller stanna hemma och läsa en av mina böcker... Just nu är klockan 14.30 och jag ska snart gå tillbaka hem och lägga mig vid poolen ett tag. Det var lite molnigt imorse men solen kikade fram igen för nån timme sen. Ha en fin torsdag! 

HA LONG BAY

I onsdags kom vi fram till hamnen i Ha long och klev på vår båt strax innan lunch. Hela besättningen var helt fantastisk och stod och vinkade i vars ett fönster med världens största leende när vi närmade oss båten. Blev serverade lunch på båten, lokal vietnamesisk mat som var supergod och fick sedan sola lite uppe på taket i någon timme.

Sedan var det dags att paddla kajak och vi blev körda till en liten fiskeby på vatten där alla kajaker satt fast. Blev uppdelade två och två och fick sedan paddla i den fantastiska naturen i ungefär 40 minuter och även besöka en liten grotta, sedan kom vi till en liten strand där vi lade till och fick bada i eftermiddagssolen. Hur härligt som helst. 

På kvällen var det sunset party och vi alla satt på högsta däck och blev servade massa vietnamesisk mat och kocken visade oss hur man kunde tillaga räkor på 2 minuter med hjälp av öppen eld och vodka. Jag, paret från Norge och killen från England var alla ungefär i samma ålder så vi hade alltid ett eget bord under varje måltid. Så härliga. På kvällen efter vi ätit mat så fick vi prova på lite lekar och sen även fiska bläckfisk. Vi fick inte napp men vi fick i alla fall se en gigantisk rocka som simmade förbi. 

Morgonen efter var det frukost och sen fick vi besöka en grotta. Efter det var det matlagningskurs och de visade oss hur man kunde skära grönsaker som vackra blommor och ett äpple som en svan. Sedan fick vi köra egna vietnamesiska vårrullar med rispapper och sen var det lunch innan vi blev avsläppta i Ha Long igen. Då blev vi körda tillbaka till Ha Noi och avsläppta på våra hotell.

Det norska paret bodde bara runt hörnet från mig så de skrev till mig på kvällen på facebook och frågade om jag ville hänga med och äta kvällsmat i gamla stan. Så runt 7 möttes vi upp och åt på en grillrestaurang med fantastisk utsikt över Ha Noi. Och jag shoppade för första gången i Vietnam, blev en fjällräven ryggsäck som säljs ööööverallt i Asien och även Australien. Har blivit otroligt poppis de senaste 2 åren. Fast det var en kopia jag köpte så var den förvånansvärt bra i kvalitén. Vi jämförde med de norska parets fjällräven ryggsäckar som är äkta, och de såg och kändes exakt likadant som min. Deras inköpa för 1000kr i Norge och min för 50kr i Vietnam. 

Jaa, det var min tid i Vietnam. 17 dagar av att resa runt själv och uppleva vietnamesisk kultur, mat och natur. Det har varit helt fantastiskt och jag är återigen SÅÅÅ GLAD över att jag vågade resa iväg helt själv. Har återigen vuxit i mig själv och insett att jag klarar fan allt jag vill. Hur svårt det än kan bli ibland med pressade tidsscheman, ta sig runt med tåg i ett land där knappt en kotte pratar engelska, visumproblem etc etc så löser sig ALLT allting tillslut. Jag har verkligen insett att efter allt i Australien och nu i Vietnam har jag blivit en mer harmonisk människa. Stressar inte alls upp mig på samma sätt och får magont av minsta lilla sak som går fel. Och det känns så bra att min kropp upplever mindre och mindre negativa känslor och reaktioner. Tar allt det kommer, gör allt jag kan för att planera och organisera, men går något fel så är det okej och allt löser sig ändå. 

Nu ser jag fram emot att snart packa ihop det sista av mina saker och runt 12 ta en taxi till Ha Nois flygplats och vidare mot BALI med en mellanlandning i Kuala Lumpur. Runt 01.00 lokal tid på Bali kommer jag landa och äntligen få möta upp Brad. Sen väntar 10 dagar med honom där vi kommer resa runt, båtluffa och vandra en massa. Ska bli sååå roligt!! 

CAT CAT VILLAGE

Min sista dag i Sapa åt jag frukost igen, checkade ut från hotellet och sedan blev jag hämtad ännu en gång av min reseguide. Denna gången åkte vi ner mot Cat Cat Vilage där vi parkerade mopen och fortsatte gå genom den lilla byn till fots. Trappor överallt som gick upp och ner och slingrade sig mellan små hyddor där bergsfolket bor och deras små butiker. Gick in i en hydda och fick hälsa på de som bodde där, de hade ett litet kök med en eldsstad och kittel som var deras kök. De har alltså en öppen eld i en liten trähydda. Otroligt brandfarligt såklart. Fick även se hur de plockade hampa-plantan som alltså är marijuana, sen gör de trådar av växten som de plattar ut med en stor rullande planka. Som att kavla växten i princip, sedan sätts trådarna in i en spinnrocka och när det är färdiga kläder färgas det i en stor tunna med en växt med blåa pigment. Så häftigt att se. 
Fick även se ett vattenfall, en lokal dansuppvisning och massor av risfält. 

På eftermiddagen blev jag avsläppt igen på hotellet, och även nu hade de fixat så jag kunde duscha. Gick sedan upp på deras takterass och tog en kaffe med fantastisk utsikt över Sapa. Efter det var klockan nästan 17.30 och då blev jag upphämtad av en minibuss som körde mig tillbaka till Lao Cai där tågstationen är. Blev avsläppt på en restaurang i närheten där det ingick kvällsmat, och sedan hade personalen på restaurangen min tågbiljett och följde med mig hela vägen till min vagn. Vid 21.40 avgick tåget från Lao Cai tillbaka till Ha Noi, och jag sov ännu en natt på tåget.Anlände tillbaka i Ha Noi runt 05, och då blev jag upphämtad ännu en gång och körd till ett hotell i närheten. Där hade de fixat så jag fick tillgång till gymmet på högsta våningen där det fanns dusch. Fick se soluppgången över Ha Noi från fönstrena där uppe, och efter jag hade duschat fick jag tillgång till deras frukostbuffé.

Och efter det var klockan strax innan 8 och då blev jag återigen upphämtad av buss. Den här gången för att köra ner mot Ha Long och åka på en båttur genom Ha Long Bay! Äntligen var där fler människor och jag slapp vara ensam på turen. Från Ha Noi till Ha Long var det ca 3,5 timme på bussen. Stannade två gånger och tog först en iskaffe och sen stannade vi på en pärlfarm där de visade oss hur man öppnar ett ostron och hur pärlorna ligger inuti. Har aldrig sett det förut, helt fantastiskt.På vägen ner med alla stopp hann man även prata en del med de andra resenärerna. En familj från Nya Zeeland, ett par från Norge, ett par från Schweiz och en kille från England som också reste själv.  Det blev en otroligt rolig båttur och vi sov även ombord, jag hade ett jättefint rum och badrum med stora fönster så jag kunde se ut över havet och alla öar.Fler bilder om Ha Long Bay i ett annat inlägg. 

SAPA

Här kommer en massa bilder från Sapa! Den absolut BÄSTA dagen på resan hittills. Får gåshud bara av att tänka på det. Detta är nog en av de största upplevelserna i mitt liv. Att få höra om kulturen och uppleva deras livsstil på nära håll hos bergsfolket och alla stammar som bor här uppe har varit så mäktigt. Deras kläder liknar lite samers kläder i Sverige och det hänger små bebisar insvepta i tyger på deras ryggar där de svischar fram på sina mopeder mellan byarna. Och wow, naturen! Helt magiskt. Känns som att vara i en saga i en helt annan värld bort från TV-apparater, datorer och elektricitet. Alla är så trevliga, lugna och harmoniska. En helt annan livsstil är något jag någonsin fått uppleva med egna ögon förut. 

Och det är så ledsamt att man inte kan se i bilderna hur högt upp i bergen vi är, hur många kilometer efter kilometer som är risfält och hur vackert hela landskapet är. Det är väl så det är med alla platser, inga bilder gör platsen rättvis. Man måste uppleva det själv. Och detta är en sån upplevelse som jag för alltid kommer komma ihåg som en av de mäktigaste upplevelserna i mitt liv! Något annat utöver det vanliga är att här växer Marijuana plantor överallt längs vägarna. Det är tydligen olagligt överallt i Vietnam förutom just här i Sapa. Dessutom finns det en växt med väldigt tjocka blad som lokalbefolkningen mosar i vatten och färgar sina kläder i. Blir en väldigt stark grön färg som efter ett tag övergår i blått. Jag fick prova på mina händer och även nu, 24 timmar senare, är mina händer alldeles blåa och varken tvål eller vatten hjälper. Ska bli intressant att se hur länge färgen sitter i haha. 

 

Har fått bo på ett jättefint hotell:Bilder från Sapa: 

DANANG TILL HANOI TILL SAPA

Hej på er! Just nu befinner jag mig i norra Vietnam, i Sapa. Ett otroligt vackert ställe uppe i bergen på landsbygden med risfält överallt. 

Har några bilder i min mobil som jag tänkte lägga upp så ni kan få se hur mitt resande har sett ut. 

7 Juli i Da Nang ca 17.00, redo att åka till tågstationen och ta tåget mot Ha Noi: 

På tågstationen i Da Nang: 

Bild från tåget, här är klockan ca 06.00 och jag har precis vaknat efter att ha suttit på tåget sedan 18.40 kvällen innan: Vid 12.30 kom jag fram till Ha Noi och möttes av sån hetta att jag trodde jag skulle svimma. På tågen pumpar de nämligen ut air condition så jag brukar åka i joggingbyxor, en t-shirt och sen en kofta att ta på när jag sover. Och när jag gick av tåget klädd i detta så slog 35 grader mot mig med en luftfuktighet på över 90%, svetten började rinna ur varenda por på kroppen och jag hade svettdroppar på armar, i pannan, benen etc. Herregud, jag gillar varme men har svårt för hög luftfuktighet. 

Checkade in på ett hotell för att kunna duscha, byta om etc. 

Gick omkring i Ha Noi: 

Vid 20.00 checkade jag ut och gick tillbaka till tågstationen. Det var nu jag skulle möta upp en reseguide och nu åka på en gruppresa i fyra dagar. Dock så kommer endast en guide som håller upp en stor skylt med mitt namn på, han presenterar sig, ger mig mina tågbiljetter samt bär mina väskor till tåget och min kupé. Jag ställer lite frågor om turen och det visar sig att det inte alls är så som jag föreställt mig. Jag trodde vi skulle resa runt en grupp med en och samma guide, men det är tydligen en paketresa där alla är bokat och betalt, och det ingår en engelskspråkig guide överallt men det är nya på varje ställe som möter upp mig och eskorterear mig till nästa ställe. Vi hade kunnat vara en grupp, men det var ingen annan som hade bokat så därför är jag fortfarande själv. Haha, så det blev en liten överraskning men fortfarande hur skönt som helst att nu ha ALLT bokat åt mig med transport, boende, all mat, guide osv och allt jag gör är att följa med och lyssna på vilka tider de säger och sen dyka upp där på den tiden. Så skönt!

Och att på detta tåget på ha en egen säng i en kupé var guld värt. Tåget avgick runt 22 och jag somnade direkt, sov hur bra som helst och vaknade vid 05.30.

En timme senare var vi framme i Lao Cai som är så långt norrut i Vietnam det går att komma. Precis vid kinesiska gränsen. När jag gick av tåget stod där ännu en person med en stor skylt med mitt namn och visade mig till en minibuss med några andra turister. 

Sedan väntade en timmes bildfärd rakt upp i bergen. Vi körde upp, upp upp och eftersom det var en otroligt molnig dag med väldigt låga moln, så dröjde det inte länge förrän vi hade moln runt oss. Vägarna var små, smala och precis som i storstäderna så var trafiken galen även här uppe. Men wow vilken utsikt, så fantastiskt att få se böljande kullar fyllda av risfält efter risfält efter risfält. Längs kanten av vägen vandrade den lokala bergsbefolkningen i sina färgglada kläder med korgar på ryggen och rishattar på huvudet. 

Efter ca en timmes bilfärd stannade minibussen, höll upp min skylt och visade till mitt hotell. Blev avsläppt med mina väskor utanför och hann bli lite nervös eftersom allt är bokat via den här turen, så jag har själv inte någon koll alls på tider, hotellnamn etc. Tänk om jag går in och de inte har ett rum till mig i mitt namn? Men den tanken försvann lika fort, för så fort jag kom in och sa mitt namn så kom en butler och tog mina väskor och en annan visade mig in till deras frukostbuffé. Hotellet ligger jättefint på sidan av ett berg och man går in på 8e våningen och sen finns det ca 10 våningar både upp och ner. Utsikten är helt fantastiskt och personalen så trevliga! Frukosten var helt fantastisk och efteråt så sa personalen att dagens guide åt mig redan var på plats, men frågade om jag ville duscha först. Så då fixade de tillgång till ett duschrum där jag kunde duscha och byta om innan vi gav oss iväg. 

Dagens utflykt skulle egentligen bestå av en lång vandring, men eftersom jag var den enda deltagaren så bestämde guiden sig för att vi skulle ta hans moped istället. Bra val eftersom det var ganska molnigt och överallt var det otroligt geggigt och lerigt på marken, såg massor av turister med lera upp till vaderna haha. Och jag som inte ens har några vandringsskor med mig utan endast joggingskor hade förstört dem helt om vi hade gått.

Dessutom hann vi ta oss fram till alla ställen mycket snabbare och guiden gjorde även en avstickare till hans kompis och hans familj där vi fick te. De drev även något som heter "home stay" där turister får komma och bo gratis mot att de hjälper till lite på gården. Så rolig idé och tydligen väldigt vanligt i Vietnam. Jag vill helt klart prova på home stay någon gång! Och väldigt kul att få prata med lokalinvånarna höra lite om hur det fungerar med skolor osv i området. Och sen stannade vi vid guidens kusin som hade en farm med små kattungar. Efter turen så på väg tillbaka till hotellet stannade vi vid en restaurang och jag fick hälsa på ägarna. Det var tydligen ordnat så jag skulle få äta mat där klockan 19.00 på kvällen. Allt är verkligen fixat och planerat. Så skönt! 

Lägger upp alla bilder från Sapa från min kamera i ett separat inlägg. Har hur många bilder som helst! 

HA NOI

I går kväll 18.45 hoppade jag på ett nattåg i Da Nang och sedan väntade 19 timmar på tåget. Herregud, har nog aldrig suttit stil så länge förut. Det längsta jag flugit flygplan är 13 timmar, och på tågen i Vietnam har man ännu mindre säten. Inte mycket utrymme att röra sig på eller hitta en bekväm sovställning. Men det gick faktiskt bra, var uppe ett tag och läste efter jag precis stigit på och runt 22 somnade jag. Vaknade sedan runt 06 och åt lite yoghurt och frukt som jag hade tagit med mig och sen fortsatte jag läsa, lyssna på musik samt podcast i runt 6 timmar till innan vi kom fram till Hanoi. Checkade in på ett billigt hotell som jag hade bokat i närheten av tågstationen för att kunna lämna mina väskor, duscha samt byta om. Har sedan gått runt i Hanoi och kikat på the Summer Festival vid en sjö i närheten av mitt hotell samt åt mat på en thairestaurang. Min andra måltid på restaurang sen jag kom hit. Sa ju sist jag åt ute att jag måste börja göra det oftare, men känner mig lite obekväm så det har inte blivit av. Kände mig i alla fall väldigt svag och låg efter tågresan så kände att kroppen verkligen behövde komma igång med riktig mat samt lite träning. Tränade en halvtimme på mitt hotellrum och gick en lång promenad. Jag vet inte om jag börjat bli lite hypokondriker, men är så rädd för bland annat blodproppar. Att sitta still länge, inte kunna röra sig och hålla igång cirkulationen samt att se sina fötter svullna av att sitta still så länge. Dock har jag alltid stödstrumpor när jag reser länge samt försöker vicka och röra på ben och fötter en gång i halvtimmen samt dricka massor av vatten. Herregud, jag är 23 år och oroar mig för sånt. Jag måste verkligen ha en hypokondriker-ådra i mig. Men jag märker så stor skillnad på hela min energi och hur jag mår i kroppen när jag inte tränar på ett tag. Och framförallt att sitta still länge får mina ben samt armar att svullna lite, sticka och smått domna av. Så det är väl bara bra att jag tar hälsorisker på allvar och försöker göra allt för att förebygga det. Trots att jag med min ålder inte alls är i riskzonen. Men det har varit måååånga stillasittande flyg och tågresor detta halvåret. Herregud. Hittills har jag suttit på ett plan 17 gånger, och innan Augusti är över kommer det ha blivit 6 gånger till. Och hittills tre tågresor på 8, 9 respektive 19 timmar. 

Så det känns inte superbra att efter endast 8 timmar i Hanoi, sätta sig på ännu ett tåg i 9+ timmar. Ikväll är det nämligen dags att 20.30 möta upp en reseguide och några andra resenärer på tågstationen igen och ta nattåget nordväst till Sa Pa och de kända risfälten. Från och med ikväll ska jag rese med en grupp och det känns superbra efter att ha rest själv i 1,5 vecka. 

Nu ska jag ladda upp med att klunka ännu mer vatten, grönt te och sen gå runt lite till inför kvällens nattåg. Den här gången har jag i alla fall en säng istället för endast ett säte, och med tanke på att tåget är 21.30 till 6.30 och att jag oavsett hade jag legat still och sovit oavsett även på ett hotellrum. Så det känns inte lika farligt. 

DA NANG

I förrgår, torsdag, var det dags att åka tåg igen. Från Nha Trang till Da Nang och det tog ca 9 timmar. Tyckte verkligen såå mycket om Nha Trang så det var tråkigt att åka vidare. Dessutom inträffade en liten incident när jag kom fram runt midnatt till Da Nang som gav mig dåligt intryck av Da Nang, och även det intrycket har fortsatt hålla i sig. Helt okej liten by med mysiga gator, men inte alls samma stämning som Nha Trang. Skulle säga att denna nya destination är lite tråkigare och allt är tystare, färre turister och människorna här har inte alls samma servicekänsla som i Nha Trang, kanske för att de mer sällan stöter på turister och därför är lite otrevliga. Jag har i alla fall besökt Han Market, floden Han och den kända drakbron som går över floden. Jag har besökt Da Nangs katedral och även varit nere på stranden en dag. Ikväll är det dags att åka vidare med tåget och denna gången är det nattåg till staden Hanoi.